Nej, lilla gubben det är nog bara du som underreagerar lite här...

Jag såg denna bild från ett Solsidan avsnitt och skrattade högt. Exakt sådär kan jag känna många gånger när ilskan pyser ur öronen eller det känns som om hela världen har vänts uppochner och Jibbril säger lite försiktigt, "Hanna det kan inte vara så att du överreagerar lite nu..." Exakt då vill jag bara skrika ut de där orden precis som Mickan säger. "Du har aldrig tänkt på att det kan vara du som underreagerrar för att du är underkänslig"!

Det är så lustigt hur olika vi människor är och att man alltid lyckas vara så fin och behärskad när man är med bekanta, arbetskollegor eller andra människor som man kanske inte har en väldigt nära relation med. Medan de människor som står en närmast får verkligen ta del av HELA mig. Och visst är det även väldigt härligt att vi inte behöver ha de där kontrollerade beteendena när vi är med dem vi älskar mest även om det ibland kanske kan bli lite för mycket av oss också. Jag försöker verkligen att bli bättre på att inte, just, överreagera. För även om jag själv verkligen inte ser det så i stunden så tror jag att det är precis det jag gör. Känner först, agerar och sedan kanske jag lyssnar. Att känna och reagera innan man har lyssnat är väldigt sällan någonting bra. Det är bra att reagera, att känna känslor. Att känna mycket känslor på en gång. Det är inte alls någonting dåligt, men att inte ha någon kontroll över sina känslor så man inte klarar av att behärska dem till man hört hela versionen är inte någonting som är bra i någon situation. Självdisciplin är någonting ohyggligt jobbigt men en otroligt värdefull egenskap.

Jag försöker också öva på att det inte alltid är mina känslor som är "rätt" även om det är jag som till synes känner mest. Bara för att det är mina känslor som exploderar behöver det inte betyda att de är mer värda. Därför är just självdisciplin så viktigt för det berättar för den andre mer lugna personen, inget namn nämnt, att jag faktiskt också tycker att dennes känslor är viktiga. Och det är någonting otroligt viktigt, att faktiskt ge utrymme för den andre parten. Att dennes känslor också får ta plats, trots att mina är så stora att de helst av allt bara vill ta över och skrika "det är bara för att du är så underkänslig".