Jag läste här om dagen ett inlägg som Underbaraclara skrivit på sin blogg, om den otroliga sockerkonsumtionen som finns i samhället och om hur man idag får ner 2kg mjöl i en godispåse. Vilket egentligen är helt skjukt. På 2kg mjöl får jag ut 4 st limpor eller ett fredagsmys. Hon skriver om hur absurt det är att godis i affärerna behandlas lika som basvaror i uppskattad mängd då påsen är lika stor som mjöl eller pasta. Att godis är det enda, tillsammans med potatis och lök, som vi lassar i påsen med stora skopor. Jag tycker detta är väldigt intressant egentligen. Har vår sockerkonsumtion verkligen gått så långt att den likställs med det vi verkligen behöver för att bli mätta? I senaste avsnittet av Go'kväll på svt (se från ca 29:26) spanar även Clara kring detta och tar upp att det kommit fram statistik på att det blir fler och fler överviktiga barn samt att föräldrarna till dessa barn sällan ser att barnen är just överviktiga. Reaktionerna på denna artikel var till stor del att felet låg hos föräldrarna, som ofta själva också är överviktiga, och man tycker att "det är väl helt uppenbart" att man skulle se att man som förälder gör någonting som är fel. Clara menar på att det allt för ofta läggs för stort ansvar på den egna individen, på föräldern, när hela vårt samhälle egentligen är riggat för att man ska just konsumera för mycket.
Jag läste detta, och tittade på spaningen, och fastnade för just det sista som hon nämnde. Att folk i allmänhet lägger allt ansvar på föräldrarna. Att det skulle vara uppenbart att man ser att man inte gör det som är "bäst" för sitt barn. Jag tycker det är en väldigt intressant fråga och i många fall kan jag tänka likadant. Jag vill inte att detta påstående ska bli en ursäkt och ibland tar föräldern inte sitt ansvar, men jag tror också, precis som Clara underströk, att vi allt för ofta lägger ett för stort ansvar på föräldern och på just den egna individen i samhället. De allra flesta vet hur enormt svårt det är att gå emot strömmen. Hur enormt svårt det är att göra tvärt emot vad samhället säger. Vi blir attackerade av hundratals budskap så fort vi går utanför dörren, och även hemma i och med ipads, telefoner och tv. Vi ser hela tiden budskap som tränger in i vår hjärna med en åsikt om att vi bör förändra oss. Att vi gör fel, att vi borde göra si eller så. Hur svårt är det inte då att faktiskt skapa sig en egen åsikt och handla efter den. Extra svårt är det, har jag i alla fall fått uppfattning om, som förälder. Du har ditt barn, som du älskar högre än någonting annat och som du inte på något sätt vill skada. Du är så ivrig att göra allting rätt att du just därför är mottaglig för just allas råd och åsikter. Jag tror att många föräldrar dukar under av alla olika "borden" och "måsten" och att det därför är ännu svårare att faktiskt gå på sin egen åsikt om sitt eget barn. Du kommer alltid att ha någon som säger emot och du älskar ditt barn för mycket för att "våga göra fel", du prövar hellre en sak för mycket än att ha missat just det där som var livsviktigt. Just på grund av detta blir också föräldrar dömda hårdare. Väldigt ofta orättvist dömda.
För det intressanta i detta är just det, att hur ska man som förälder kunna navigera rätt i ett samhälle som hela tiden skriker åt dig hur du ska göra. Speciellt gällande konsumtion. Du är dagligen utsatt för så mycket påverkan kring hur du ska göra att du oftast inte ens märker att du påverkas. Nej, mindre höttande pekfingrar åt föräldrar och fler åt samhället och tillverkarna. Tänk om våra affärer inte skulle vara designade att köpa så mycket som möjligt. Tänk om vi skulle slippa hälften av all reklam. Tänk om godispåsarna inte skulle rymma 2kg och ha 70 olika sorter. Tänk vad det skulle göra för oss som faktiskt är de som i slutändan ändå går hem med både det ena och det andra i kundvagnen trots att vi "bara skulle köpa mjölk".
För hur lätt är det egentligen att gå sin egen väg, när hela samhället skriker åt dig att vända håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar