Många tycker att kyrkogårdar är läskiga. Kalla. Ogästvänliga. Jag tycker ofta kyrkogårdar är vackra. De rymmer så många livsberättelser. Historier. Människoöden. Jag önskar ofta att jag kunde läsa mer om personen än bara namn och datum. Vem denne var, vad han/hon tyckte om att göra, längtade efter. Ibland står det yrke men annars är det ofta inte mer än så. Det ger i och för sig utrymme för fantasin. Går man en promenad längsmed alla gravar har man snart en hel värld full av olika människor som kände varandra på olika sätt. Alla med sin egen historia. I detta fall uppdiktad.
Efter en nostalgisk lite vemodig känsla undrar jag vad någon annan jänta i en annan tid kommer gå och fantisera ihop om mig. Vad vill jag att människor ska komma ihåg om vem jag är. Känneteckna mig? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar