Att fortsätta vara formbar

"Jag vill alltid vara där du är, gå där du går, stå där du står. 

Gör mig hel, gör mig halv. Gör mig varm, gör mig kall. 

Gör mig stark och svag och gör mig till den som du helst vill att jag ska va.

Och gör mig till den som du helst vill att jag ska va. 

Och gör mig till den som du helst vill att jag ska va. 

Ska vara. Ska vara. Ska vara." 

"Torn" av Jonas Sandwall

Det är lätt att bli stolt. Vara stolt. Fortsätta vara stolt.
Det är lätt att inte vilja förändras.
Speciellt inte vilja någon annan att förändra mig.
Du ska hitta dig själv. Stå på dig. Vara självständig.
Oberoende. Allt detta förutsätter att du inte
låter någon annan att förändra dig. 
"Det är bara sån jag är"
Varför ska det vara så svårt att inse att förändring är någonting som inte har med svaghet att göra. Att du inte förlorar när du ger efter för någon annans vilja. Ofta vinner du istället. Du vinner på att vara ödmjuk. På att inse att det finns god förändring. De flesta förändringar känns. Kanske gör de ont på något sätt. Olika nivåer. Ibland mycket, ibland lite. Ibland gör det bara ont i vår stolthet. Det är lugnt. Stoltheten repar sig. Oavsett är den inte så mycket att ha. Min stolthet har mest stått i vägen. Hindrat relationer från att utvecklas. 
Att stå på egna ben är bra. Men det är ännu bättre att passa på att anpassa sig efter goda råd, kompromissa i relationer, våga testa och riskera det som i ditt huvud ser ut som ett misstag. För det är när du låter dig själv vara formbar som förändring kan ske.
Var inte ung och dum. Var ung och formbar. Medveten om vad du formar dig av, men fortfarande formbar. Våga satsa på Gud. Våga satsa helt och fullt. Våga formas utav honom. Hans förändring är inte kompromissbar, men den är ovärderlig.



För när jag börjar leva som Gud är, som Bibeln föreslår. Då vinner jag. Då vinner jag allt.
Jag förlorar ingenting annat än min stolthet och den är ändå inget att ha.