Här om kvällen så pratade vi om hur lustigt det är att vi svenskar på något vis är så rädda för att tränga oss på. Eller för den obekvämhet som kanske, eventuellt, möjligtvis skulle kunna uppstå om det blir en pinsam tystnad. Vi är så rädda för att ta kontakt, för att kliva in i någon annans sociala integritets bubbla, för tänk om vi inte har någonting gemensamt. Samtidigt blir vi mer och mer ensamma. Sverige är självständighetens land. Man ska helst klara sig helt själv och endast välja när man behöver någon annan. Vi har, till skillnad mot många andra delar av världen, minskat ner vår kärnfamilj till att endast innehålla förälder och barn i två generationer istället för att ha en större familj där alla hjälps åt och delar gemenskap med varandra. Vi har heller inte riktigt det nätverk av grannar och bekanta som jag har upplevt att andra kulturer har på ett helt annat sätt. Jag funderar ibland på om detta verkligen är självvalt av oss, eller om vi på något sätt blir barn av vår kultur? Samtidigt som vi ska klara oss helt på egen hand ska vi också vara supersociala och kunna bekanta oss och imponera på alla. Om du inte har en hög social kompetens och gillar att vara med många och oftast okända människor är du heller inte någon att räkna med i samhället.
Jag är övertygad om att vi människor behöver gemenskap med varandra. Jag tror det är livsnödvändigt. Det behöver också finnas nära, djupa och meningsfulla relationer i våra liv. Men det är svårt att hitta dem när man inte ens vågar öppna upp sitt hem för sina grannar. Hälsa över häcken mellan gårdarna räcker oftast gott och väl. Ibland kanske man till och med väntar lite med att gå ut med soporna så man slipper möta varandra. Kanske är det bara jag som ibland blir så fruktansvärt rädd och osocial eller är vi fler? Jag vill inte vara fast i detta, jag vill ha en öppenhet som får sprida värme. Jag vill inte att gamla människor ska vara utan familj för att den yngre generationen ska förverkliga kravet av att vara självständiga. Jag vill inte att det ska vara svårt att be om hjälp. Jag vill inte att det ska vara jobbigt att ens tänka tanken på att bjuda hem någon okänd på fika. För argumentet, vad ska vi prata om, är liksom inte så pass vattentätt att det håller gentemot ensamhet. Gentemot längtan efter relationer. Tänk vad många människor som har varit med om så mycket som du inte har. Tänk vad mycket vi har att dela med oss av, upplevelser och erfarenheter. Tänk om vi yngre skulle ha fler äldre i vår vänskapskrets. Tänk vad mycket vi skulle få ta del av då. Vilken skatt.
På något vis återkommer jag till tanken om att detta bottnar i att vi så desperat vill passa in. Kanske just för att vi blir lärda att klara oss själva, att överleva ensam. Om människan då är tänkt för att leva i relation med andra så måste det ju ändå finnas en djup längtan efter att få höra till. En djup längtan efter meningsfulla relationer. Det är värt att kämpa för. Trots att det kan vara svårt och obekvämt. Men det är också svårt för den som är ensam att ta sig ur den känslan. Känslan av att inte vara inbjuden. Tänk vad viktigt det då blir att vi även inbjuder till samtal, till relation, och inte bara väntar på att själva bli inbjudna. För medan jag går och väntar på att någon annan ska bjuda in mig, finns det andra som också längtar efter samma sak. Det behöver heller inte vara så svårt. Det kanske räcker med ett hej. Ett litet ynka hej kan ge värme och kärlek. Kan ge gemenskap. Det är en början. Och fortsättningen behöver faktiskt inte vara så svår. Små steg under lång tid kan också skapa en djup och meningsfull relation. Så, hej min vän. Ska vi göra detta tillsammans?
People long for meaningful relationships. We long for loving friendships. Why are we so afraid to step outside our comfort zone and reach out to people. People who probably feel the same as you, shy but willing to share a moment of conversation. In Sweden we have this unspoken rule. You don't make contact or try to start a conversation. Best to leave everyone to their business. But because of this, we are also the most lonely human being of all. I believe that we are created to have relationships. And that we nurse this deep longing inside us, to be a part of something bigger than ourselves. But if we never reach out to one another, we will keep on being lonely. Keep on being afraid. A simpel "hi" is many times enough. Enough to start something beautiful.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar