Om att vara tacksam över sin egen litenhet

Att hitta det där som ger energi och inte tar. Att hitta de där pauserna i livet då Gud får fylla på. Egentligen är det konstigt att vi inte avsätter mer tid för vila tillsammans med Gud. Som ett bankkonto, tar jag ut pengar måste jag sätta in samma summa pengar för att summan inte ska minska. Vi glömmer så lätt att vila också är en investering.

Jag har upptäckt att Gud ger mig vila när jag är utomhus. Det trodde jag aldrig för några år sedan då det värsta som fanns var när man var tvungen att vara utomhus. Men nu, nu är att vara i naturen det som ger mig mest kraft. Det är konstigt det där. När man upptäcker att saker som man tidigare stretat emot kan ge en så mycket glädje och ja, förnöjdsamhet. Förnöjdsamhet, ett väldigt bra ord. Ett ord som används allt för sällan. Jag vill verkligen leva mer så. Leva i att vara nöjd. Det är så lätt att bara tänka framåt, att längta efter saker man inte har. Längta bort ur situationer och glömma det man redan är i. Ibland tror jag att det är det som vi blir mest stressade av. Att aldrig vara nöjda. Att alltid se bort från det man gör, har och är och önska att man gjorde något annat. Fastän det man redan har är det man är nöjd över. Man bara missar att se det.

Därför är det så skönt när Gud lyfter upp oss ur vårt sammanhang. När vi får lite perspektiv på saker och ting, inser att jag inte är den som ska bära allt, åstadkomma allt. Få perspektiv att omvärdera sina egna tankar och åsikter. Det är därför jag gillar att gå i skogen, eller cykla över åkrarna. Det får mig att känna en sådan stor tacksamhet till Guds storhet och min egen litenhet. För när man sitter vid vattnet och hör vågornas kluckande så finner man väldigt enkelt tröst i att Gud håller allting i sin hand.