Om att flytta sitt hjärta

Nytt liv, ny stad, nytt hem, nya vänner, ny församling.... nytt allt. Och plötsligt sitter man där mitt bland alla flyttkartonger och längtar hem. Längtar hem, men till vad? Nu ska mitt nya hem vara just här. Just här bland alla kartonger och ofärdigt inredda rum. Här där det inte längre knarrar i trappan och ens bästa vän bokstavligt talat  finns runt knuten eller en cykeltur bort. Att två små ljuvliga ungar inte längre knackar på verandan och ropar "hallå". Att ens bästa mormor inte längre bor bara en kort tur bort, vid en av de mest rogivande platserna i världen. Den första tiden kändes det ibland som att sluta andas.

Nu andas jag igen. Försöker att sjunka djupt ner i vår nya gamla soffa och se mig omkring. Se allt fantastiskt som vi har fått och får uppleva som jag aldrig skulle upplevt om vi inte hade brett ut vingarna och flyttat. Egentligen är det inte ett nytt liv, det är en fortsättning. En fortsättning betyder att ingenting egentligen är avslutat, fastän det ändå är det.

Kanske den egentligen största omställningen i min hittills unga tillvaro. Att bryta upp. Att rota sig någon annanstans. Någonstans där jag inte känner stigarna i träddungen. Någonstans där jag går vilse om det är för mörkt när jag ska gå hem. Någonstans där jag ändå kommer att trivas. Utmanas. Växa. Förhoppningsvis blomstra.

För här finns sådana varma människor. Vackra skogar fulla med vitsippor på våren. Här finns framtiden. Det känns ok nu. Jag saknar men jag finner mig till ro.