Jag har sällan vitt eller svart (även om jag förälskat mig i den här grafiskt gröna kombinationen). En dag för några år sedan bestämde jag mig för just det. Jag vill ha färg. Sedan dess har jag rensat ut det mesta och numer använder jag mest färg på färg. Oftast passar det just bäst. Färgerna blir mildare och inte lika skrikiga trots att man har både gul, röd och blå på samma gång. Jag tycker också det är så mycket härligare att ha färg på kläderna. Och så övar jag på att våga vara originell. Våga ha det just jag tycker är vackert. Inte låta mig styras utav vad mina tankespöken tror att andra ska tycka eller döma mig efter. Det är väldigt ofta väldigt svårt och utmanande. Jag har många gånger klätt på mig det jag tycker är fint gått ner för trappan och sett mig i spegeln känt hur rädsla och tårar komma. Många gånger har jag gått upp igen, tagit på mig jeans och grå kofta. Precis som alla andra. Men allt oftare har jag vågat sträcka på mig, le, kanske skratta lite åt mig själv (för ibland förstår jag att jag kan se lite lustigt härlig ut) och sedan gå ut för att övervinna världen. Jag är så tacksam över att min man låter mig ha vad jag vill. Inte kommenterar eller tycker så mycket om min klädstil. Att han tycker att jag är vacker även om jag ibland (med mycket kärleksfull ton!) ser ut som en tant. Men aldrig, aldrig, har han sagt åt mig att byta. Sett nedlåtande på mig eller skämts över vad jag har på mig. Det uppmuntrar mig något enormt. För även om jag ibland ser ut just som en tant eller sådär lustigt härligt annorlunda och vi kan skratta åt kombinationer som kanske inte blev helt optimala så är det så viktigt för mig att få uttrycka mig precis som jag vill. Därför är jag så tacksam att han ler och med sina kärleksfulla ord uppmuntrar mig att precis så som jag ser ut i den stunden är väldigt vackert och modigt.
Hatt från mormors gömmor, kofta och klänning från PMU second hand men ursprungligen från Vero Moda och Gina Tricot. Strumpbyxor från H&M barnavdelning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar