Att förlåta eller inte förlåta?

Nu i helgen har det funnits tid till att vara med vänner, familj, laga god mat, en tur till stugan och massvis med godis, fjädrar och ägg. Alla bra, lyxiga och härliga saker. Men ursprungligen handlar påsken inte främst om detta utan om förlåtelse.

Jag har funderar lite kring detta, det verkar som om varje person har en egen uppfattning om vad man kan förlåta och om hur många gånger en person ska bli förlåten. Förlåtelse som både kan vara svårt att ge men också svårt att ta emot. Vad är det egentligen som gör att just det lilla, lilla ordet kan vara en sån stor handling? På dagis säger vi ständigt till barnen att säga förlåt till varandra, och ofta så går det per automatik. Både för oss fröknar men även för barnen. Ibland räcker det med en blick och ett "förlåt" slinker snabbt ut ur barnets mun. Med varierat tonfall och eftertryck... Är det bara uppfostran eller finns det något inom oss som faktiskt längtar efter att förlåta och få förlåtelse?

Det finns nog få saker som kan väcka så starka känslor som ordet förlåt. Både positiva och negativa känslor. Vad är det som gör att man inte kan förlåta någon, och varför känner man det så starkt? Kan man välja att förlåta någon och göra det enbart med vilje? Har man någonsin rätten till att inte ge förlåtelsen en chans och försonas med en annan människa?

Jag hörde en berättelse om en kvinna vars son hade blivit mördad i en skolmassaker. Kvinnan hade efter händelsen åkt hem till mördarens föräldrar, som även de hade förlorat sin son. Till dem hade hon förklarat att hon förlåtit deras son. Förlåtit personen som dödade hennes egen son. Reporten hade efter mötet frågat hur hon kunde förlåta, om hon inte istället kände hämnd. Kvinnan svarade då 'jag har valt att förlåta, och därmed också avsagt mig rätten till hämnd'.

Vad tänker ni kring förlåtelse?