Jag har alltid varit en morgontrött person med väldigt morgonhumör. Jag är helt enkelt inte redo att möta dagen när dagen bestämt sig för att möta mig. Under min uppväxt har jag sällan ätit en ordentlig frukost. Sällan varit sams med majoriteten av familjemedlemmarna och väldigt sällan fått vad man kallar "en bra start på dagen".
Trots detta har jag alltid längtar efter en lugn ordnad stund på morgonen. Slippa springa till bussen med mackan i handen och sen skamset gå tillbaka hem och fråga efter skjuts. Jag har tyckt att jag gjort försök men alla har slutat i irritation. Istället har jag intalat mig själv att jag inte är någon morgonmänniska.
Nu har jag dock försökt på nytt. Jag går fortfarande inte upp självmant och att Snooza en timme är fortfarande en daglig vana. Men jag har också kunnat lägga till en lugn stund. Att släpa, bokstavligt talat, sig upp ur sängen en timme tidigare än vanligt har gjort att jag hinner vakna till. Hinner äta och framför allt, bara sitta. Sitta ensam, få vakna i fred, få förbereda mig inför att möta dagen. Det krävs ett stort mått tålamod och självdisciplin. Men det är värt varenda ansträngning att inte börja varje dag med ordet stress i feta neonlysande bokstäver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar