Har precis, i tanken, vinkat av en kär vän som helt plötsligt styrde vandringskängorna mot en annan stad. Lite vemodigt men tänk vad spännande. Jag känner mig lite avundfrisk och skulle gärna sjunka ner i lite av vad man skulle kunna kalla förtvivlans djup. Ja, ett förtvivlans djup över att jag står still och alla andra får se och uppleva massa spännande saker. Alla andra utom jag.
Det är lätt att fastna i tanken att jag är avskild från alla andra. Lämnad ensam. Lämnad kvar i staden Ickespännande Ingenstans. Då finns det bara en enda medicin mot detta syndrom och bedrövelse insjuknande. Det är att påminna sig om vart man egentligen står i livet. Påminna sig om saker man kan vara tacksam och glad över. Vända blicken från att vara helt inåtvänd och misstänksamt titta utåt till att öppna armarna och blicken och njuta av livet. Inte någon annans liv utan just ditt eget. Då blir staden Ickespännande Ingenstans inte längre din hemort utan du är själv ute på äventyr med bara ett knyte på ryggen. På luffen på väg mot det bästa livet kan erbjuda dig.
Tacksamhet och glädje över att få finnas till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar