Ovädret

Vi var på Carl Larsson gården med FarMormor och Vitaminerna och målade härliga konstverk i vackra skjortor precis som Herr CL själv.  Vi tog vara på en stund då solen lyste, och tog sedan vår tillflykt under de stora parasollen när regnet öste ner över landskapet. Men vackra tavlor hann vi ändå rädda undan den värsta stormen. 


Denna sommar har inte direkt erbjudit ett stabilt och tryggt väder. Man har inte alltid kunnat förutspå skurarna och tvätten har gång på gång råkat ut för diverse spontana attacker (speciellt en hemsk tvestjärt-attack) utan förvarning. Lika så min man, fast då inte utav vädret utan från mig.

Jag har märkt att jag har en tendens att blixtra till, ibland helt utan förvarning, och alla känslor stormar på en gång. Mitt temperament kan snarare kallas sydländskt än svenskt. Kanske är det de där röda pigmenten i håret som ligger och ruvar... Därför är mitt nästa livsprojekt en lång resa. Vägen till självdisciplin är nog inte så rak som man kan tänka sig.

Självdisciplin, det är ett ord som ofta förknippas med minskad frihet. Att lägga band på sig, begränsa sitt jag, sin person. Det kan kännas helt ofattbart hemskt att JAG inte ska få utlopp, bekräftelse, plats för mina INNERSTA känslor. Det är i alla fall den första, och mycket starka, insikten som dyker upp i mitt huvud varje gång någonting inte riktigt går som jag vill och man sjunker ner i "förtvivlans djup" som Anne på Grönkulla skulle uttryckt sig.

Att stoppa sig själv, tvinga sitt känsloliv att bjuda in en annan, extra, utomstående åsikt mitt i den där värsta stormen. Det kallas självdisciplin. Det kallas även vanligt vist förstånd. För bara för att jag KÄNNER den där känslan så starkt har inte jag ensamrätt på att ha en åsikt, på att vara sårad, på att ha rätt, på att bli tröstad. Nej, det finns ingen ensamrätt alls. I en relation är man aldrig själv. Då får inte heller det enda fokuset ligga på mig. Hur mycket det än mullrar, kokar eller skriker inom mig.

Att dö lite från sitt eget ego genom att inte ge uttryck åt precis varje nyck som eldar på inom en, det är inte att bli trampad på. Det är att vinna frihet. Frihet från att brusa upp och såra. Frihet från att vara bunden under sina egna känslor som inte lyssnar till någon annans. Frihet att kunna välja hur jag vill hantera en situation och bemöta människor istället för att bara rusa längs den där vägen som kallas JUST NU.