En förlovningsdag

Idag är det ett år sedan jag motvilligt, med ett ton tunga gigantiska jättefjärilar i magen, följde med, han som jag förstått var mannen i mitt liv, ut på en udde en stormig midnatts söndag. Skogsstigen längs med vattnet var upplyst med flämtande maschaller, som vår hjälpsamma vän desperat försökte få att brinna. Jag fick stå med ryggen vänd mot elden och titta ut över den vackra mörka sjön medan jag undrade om detta verkligen hände eller om jag ar ett absolut fån som hade gått på allt ihopa. Sedan kom den mest underbara och finurligaste personen ut uppklädd i kostym och finskor. Han hade bara en fråga han ville ha svar på, allt annat var obetydligt.