Att älska människor

Att älska med äkta kärlek. En kärlek som överbryggar alla hinder. Som inte fäster sig vid misstag, tillkortakommanden eller snedsteg. En kärlek som är så trygg att den förbiser sårande ord. Som förstår bakomliggande orsaker till smärta. En äkta kärlek som vågar säga ifrån när det behövs tillrättavisning men som vågar älska fullkomligt när ingen annan gör. Det är en stor kärlek. En djup kärlek. En äkta kärlek. 

Tänk om vi bara kunde få en liten del av detta. Kunde få äga en liten bit av denna kärlek i våra liv. En del av den kärlek som tränger undan all själviskhet. All egoism och småaktighet. Bara att få tag på denna kärlek är svårt. När man väl har den så vill man inte gärna dela med sig av den. För man har ju kämpat så hårt för att få just denna lilla, lilla del av den äkta kärleken. Men det som är med äkta kärlek, det är att den måste ges bort för att växa och bli större. Min del utav kärleken måste bli mindre för att den ska bli större. 

Men att älska människor är så svårt. Människorna har ju sin egen del av denna kamp, och den pågår ju samtidigt som min kamp. Om människorna bara lät sig älskas, på det sättet jag vill försöka älska dem, så skulle det nog fungera. Men nu så vill de ha sin egen del av kärleken. Precis som jag vill ha min del. Om de inte delar sin kärlek med mig, varför skulle jag dela min kärlek med dem. Det är nu kärleken måste tillrättavisa mig. "Jag blir ju större när du blir mindre", säger den. Min stora kärlek. Min äkta kärlek. Den är så god, så ljuv. Jag vill att den ska bli större än den någonsin varit och kan bli. "Men menar du, kärlek, att jag verkligen måste dela den med människorna då? Med DESSA människor? Nej då vill jag hellre behålla dig för mig själv. Är du inte tillräckligt stor då? Jag behöver nog inte få dig att växa. Vi har det så bra du och jag tillsammans. Ensamma." 

Att älska med äkta kärlek. Det är också att våga släppa sig själv för en stund och se till den andra människan. Den som inte är dig själv.