De första trevande orden. Jag har längtat efter att få skriva igen. Kanske har behövt vara tyst ett tag, eller att det bara blivit så. Ibland är livet mer tillbakadraget, ibland mer skört. Det måste alltid finnas en längtan, även om den längtan inte alltid får utrymme att ta språnget.
Mer än någonsin har jag fått betrakta olika säsonger i livet. Få se mig själv växa och utvecklas. Bli en ny person. Det måste vara en av de största förmånerna i livet. Att få utvecklas som människa. Att inte stagnera och bli still. Att fortsätta leva. Jag har förstått mer och mer att livet är vackert, men också att livet kan vara smärtsamt. Att livet inte alltid följer den väg man trodde att stegen skulle vandra. Samtidigt är livet på sitt eget sätt hisnande underbart. Komplext, vackert och förvånansvärt. När man lär sig se olika säsonger, vardagens olika dimensioner och tillåter dem att gå i sin egen takt. Då finner man någonstans en frid mitt i olika omständigheter. Det är något av det svåraste jag har försökt lära mig. Lika så är jag inte på långa vägar klar. Men jag fortsätter gå, vet att vägen blir till medan vi går. Ser på livet som ett äventyr, en resa. Med olika viloplatser längs med vägen. Låt mig aldrig ge upp. Låt mig alltid ha ett mål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar