När det värmer i hjärtat...

Jag är så lycklig över att vi har landat här i lilla byn nu. Att det känns som hemma och att platsen och människorna mer och mer känns självklara. Det har varit en lång resa för mig. Många mil att färdas för själen, och jag hade ingen aning om att jag skulle reagera just så. Det är fascinerande att upptäcka och vara med om saker man inte upplevt förut. Det kan vara smärtsamt, men det gör en också starkare och mer viss om sin egen person. Jag är också så väldigt tacksam över att inte längre behöva göra första intryck. Vara rädd för att säga något tokigt eller vara nervös över att jag som person inte ska tyckas om. För oavsett hur säker man är i sin trygga miljö så är det väldigt lätt att man blir liten och rädd ändå. Man vill bli omtyckt, det är viktigt att passa in. Jag väljer i flera tillfällen att vara ensam, men det är väldigt gott när man just kan det. Välja. För en ensamhet som inte är självvald är smärtsam. Det kan vara förtärande och äter sakta men säkert upp ens glädje. Därför är jag så lycklig över att jag nu inte bara har en vän, utan flera. Människor som bryr sig om mig för den jag är och har välkomnat mig till en relation. För det är så viktigt, att få ha människor att skratta med. Dela glädje och sorg. 

Jag är väldigt tacksam för er kära vänner som finns kvar och som jag känt länge. Men jag är också väldigt tacksam och förtjust över de nya fantastiska människor som jag inte behöver känna mig ny inför längre. Det betyder mycket.