Det var helt magiskt grönt och så rofyllt trots att Oxfordstreet ligger bara ett stenkast där ifrån. Att sätta sig ner på gräset under ett stort träd och packa upp matsäcken i sann Jane Austen anda (minus picknickkorgen och parasollet) var ljuvligt. Vila ömma fötter och andas lite. Det är fascinerande. Det är som en egen lite värld där inne. Som att det råder en egen lag. Alla formar sig efter den och tvingas på något sätt hitta frid. En mycket spännande och konkret kontrast.
Jag jobbar på att lära min kropp att slappna av på givna signaler. På förutbestämda tider. Här, just här, ska du vila. Mellan dessa klockslag. Min konstnärssjäl protesterar mot att man kan bestämma detta. Schema lägga sin frid. Men det är på något sätt så det får börja. Ett positivt tvång. En inlärningsperiod. Speciellt när man har ett sådant jobb som jag. Ett jobb där man kan jobba jämt. Där man ofta bär med sig människor och händelser genom dagen oavsett tidpunkt och situation. När man dessutom blir rastlös så fort lite energi kommer tillbaka till en, trots att man vet att man inte är färdigvilad. Då behöver man bestämma över sin rastlöshet. Bestämma över sitt sinne och sin själ. Vyssa rastlösheten till sömns igen och veta att det är just vila jag behöver.
Lite som att ta en avstickare till gräset under trädet. Strosa omkring och låta tankarna segla iväg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar