Tänk att vår fina underbart varma vår skulle gå över i snö och kyla... Ja varför är man egentligen förvånad. Det är väl helt enkelt typiskt Sverige. Men ändå är den där omställningen så jobbig. Man har liksom ställt in sig på vår, och gått in för det med hull och hår. Känslan att bara dra täcket över sig är mer än ett talesätt. Men nu är vi ändå inne i maj, vilket bara det känns hiskligt konstigt. Att tiden alltid ska gå så fort. Det är verkligen ett mysterium detta med tid. Att förväntningar och drömmar omvandlas till upplevelser och sedan vidare till minnen. Och när de väl är minnen går de aldrig att se fram emot eller upplevas igen. Vi kan verkligen inte styra tiden. Vi kan inte på något sätt få den att sakta ner eller börja ticka snabbare. Vi kan bara påverka vad vi fyller våra dagar med. Ibland känns det som om man missar hela sjok av saker i livet för att tiden går alldeles för snabbt och ibland kan man inte annat än att genomlida vissa perioder som verkar pågå för evigt.
Så nu har valborg setts fram emot, upplevts och blivit ett minne. Ett till sådant "riktmärke" inför våren och sommaren som vi längtar så innerligt till. Vi spenderade valborgsmässoafton hemma inne i värmen. Med pizza och godis och brasa i kaminen. Vi gjorde vårt eget firande av våren medan snöflingorna och regent bestämde sig för att hindra alla tankar på att våren redan kommit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar