Helgen har bestått av vila varvat med åtaganden. Det har varit så många oregelbundna veckor nu med alla ledigheter att man blir lite dagvild och konstig. Ska bli skönt med en normal vecka nu. Skönt att få tillbaka rutiner som gör att väntan på framtiden inte känns så lång. Det är verkligen en träning detta att vänta. Att både våga hoppas och samtidigt vara allt för krass i sitt planerande. I många fall har jag kanske varit alldeles för snabb på att drömma. Naivt trott att saker ska gå vägen för att sedan få betala för konsekvenserna. Det är svårt detta, att våga hoppas och drömma men ändå se verkligheten som den är och planera för det som man redan vet. Jag har så lätt för att fly. För att inte se sanningen i vitögat. Jag gömmer mig ofta bakom "det gör jag sen" eller "det ordnar sig" när jag egentligen borde ta tag i saker. Det är ibland så svårt att bli vuxen. Att möta alla förväntningar, drömmar, planer och förhoppningar. Att se hur saker blir som man tänkt, eller inte alls blir som man planerat. Att resa sig upp igen och våga. För det är väl ändå det som räknas, att man gång på gång reser sig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar