Att lära känna just mig

Det är spännande att lära känna sig själv. Spännande att upptäcka nya saker med ens person, både positiva och negativa. Det är lätt att få panik över alla ens tillkortakommanden. Lätt att ångra sig själv. Jag försöker att acceptera alla mina sidor. Mina egenheter som bestämmer "mig". Jag försöker att acceptera så som att ta in och sedan fundera ut vad som är ok och inte. Vad som behöver ändras för att det är ett problem utifrån mig eller mina närmsta och inte vad som är ett problem i vad jag tror är "alla andras ögon". Jag har märkt att det ofta i slutändan ändå är helt ok att göra saker som man själv mår bra av, trots att det kanske är helt fel i det jag tror är förväntningarna på mig. 

Jag skriver och tänker mycket på det här med vila. Kanske är det en del av min revolt. Min revolt mot stressen som ofta förlamar och paralyzerar mig till att tänka så mycket som jag inte vill tänka. Känna så mycket som jag inte vill känna. När känslan av att vara trött överröstas av känslan att jag borde orka mer vill jag våga stanna upp och ta in. Ta in känslan av att vara trött och sedan tänka efter. Analysera, reflektera. Finns det en grund till denna känsla. Är det ok att känna så här. Att låta känslan faktiskt få ta plats. Fast inte på ett hetsigt okontrollerat sätt utan på ett lugnt och eftertänksamt sätt. Ett sätt som gör att jag faktiskt har möjlighet att välja. Välja att hämta kraft till att orka lite till eller kraft till att vila. 

En av dessa sidor som jag nyligen upptäckt är att jag kan köra på. Springa iväg. Vara målinriktad och målmedveten för att sen helt och fullt "ta slut". All ork bara rinner av. Plötsligt finns ingenting kvar. Nästa dag kan dessutom denna plötsliga kraftlöshet vara helt borta och allt känns som vanligt igen. Full av energi. Full av inspiration. Detta fenomen hos mig själv, detta med "att ta slut", är någonting som jag förstår har funnits länge men som jag inte kunnat sätta fingret på förrän nu. Så därför försöker jag lära mig att detta är någonting som kommer att hända och när det händer gör det ingenting. Det är bara dags att vila. Vänta ut. Att kraften återkommer. Visst kan jag införa åtgärder för att minska plötsligheten men främst tror jag det handlar om att tillåta sig själv att känna. 

Känna och säga att det är ok att just känna.