Förlorad medkänsla?

Såg en man sitta på gatan igår. Gatan där alla passerar, alla går. Han hade en stor ryggsäck bredvid sig och en skylt skriven på kartong. "Help me to go home". Det högg till i mitt hjärta när jag såg honom. När jag skyndade förbi, precis som alla andra. Den första tanke som ärligt kom upp i huvud var, "är det äkta". Hittar han på, försöker han lura mig? Jag kände mig barnsligt naiv och oskyldig när skyltens meddelande grävde sig djupare och gnagde sådär lite jobbigt. Tungt. Tänk om han inte var en bluffare. Tänk om det var sant. Tänk om han var en olycklig människa som förtvivlat bara ville bort ifrån detta kalla hårda land och komma hem. Men hade ingen som helst möjlighet att göra det. Tänk om han var fast. Fast utan hopp. Jag kände när jag såg hans tomma blick och skamset böjda huvud, det krävs mycket av en människa att sätta sig på gatan. Totalt blotta sig för skammen och tappa all sin stolthet för att tigga. Tigga av okända, anonyma och dömande människor. 

För det är ju det vi är. Dömande. Vad har jag för rätt att sätta mig över denne människa och bestämma hans öde. Bestämma vad jag tycker är "rätt" uppfattning och slutsats om honom. Bestämma att han ska dömas ut. Är det min rätt att titta nedlåtande, vända bort blicken för en slutsats jag enbart grundar på mina egna själviska tankar utan någon som helst sann fakta kring denna medmänniska? 

Nästa tanke som gjorde sig påmind var texten jag läste tidigare på morgonen. Apg 3:1-9. En sjuk, utstött och hemlös man sitter vid gatan. Alla går förbi honom, han brukar sitta där. Petrus och Johannes, två av lärjungarna till Jesus, stannar upp och tar hans hand. "Pengar har jag inte, men det jag har ger jag dig". Petrus ger honom Jesus. 

Jag kan väl inte mitt på gatan "ge honom Jesus"? Paniken steg lite. Vad skulle de anonyma gågate-människorna tycka? Mina steg fortsatte mot Ica medan tankarna fortsatte att snurra. Jag bad kassörskan ge mig lite extra växel. På något sätt kände jag mig dum som inte kunde skaka av mig känslan jag fått. Dum nog att bli lurad till medkänsla. Men trots det var det något som fortsatte gnaga. Jag gör det. Bara sådär.

När jag gick förbi mannen igen, gav jag honom växeln och sa nervöst "Jesus Loves you". "I hope so, I believe in him" svarade han. 

Jag hoppas jag fick ge hopp. Ge tröst och uppmuntran. Se en människa som är precis som jag själv, egentligen. Det läskiga är bara att känslan av att jag kanske blivit lurad fortfarande sitter kvar. Jag är fortfarande intrasslad i den svenska oron och misstron. Den som ständigt slår på min medmänsklighet och håller den i schack.