Den lilla lyckan

Att gå på loppis eller second hand är för mig en förtjust liten resa. Att gå omkring bland alla ting som har en hel levnadshistoria gömd i ett lönnfack inom sig. För mig har "dåtiden" alltid haft en magisk dragningskraft. Tänk så många gånger jag suttit på en sten i skogen, eller på en vind i ett hörn och bara önskat, så intensivt att det gjort ont,  att jag kunde hitta den där portalen som tar mig tillbaka till godsen, tjänstefolken, de gammeldagska landskapen, vett och etikett och framförallt de svepande kjolarna. 

Då när man hittar den där pinalen eller klädesplagget som bara andas den där drömmen så blir man så förtjust att man bara vill ta med sig allt ihop hem och undersöka dess hemligheter. Ta del av den där förtrollande onåbara världen och sakta men säkert introducera den till en ny värld. Att fynden verkligen är fynd gör ju inte heller saken värre. Igår hittade jag så vackra saker för inte ens en liten peng utan för en nästan obemärklig peng. Men det är även det som lite är tjusningen, att få ta hand om någonting som för någon annan inte skulle vara värt något alls. 

När pengarna dessutom går till något gott så känns det extra bra. Fast kanske inte så bra som sant osjälviskt givande gör, men ändå bra. Jag har genom att shoppa också fått ge någonting i gengäld som egentligen betyder så mycket mer för en annan människa än för mig. Det känns också väldigt bra att även andra har kommit på denna exemplariska idé. Se bara på den ringlande och rusande (alldeles som en hjord elefanter påväg till vattenhålet på savannen!) kön in till PMU second hand. Vill tilläggas att klockan var någon minut i öppningstid....