Som att slå i stortån...

Jag har, efter att ha läst en bok av dessa författare, hittat denna blog http://www.girltalkhome.com/blog/first-things. En blog som funderar, tänker, ger råd och betraktar vardagen utifrån ett gudscentrerat perspektiv. Alltså utifrån synvinkeln "hur nära Gud kan jag komma och hur?". Det är så mycket, ironiskt nog, lättare att gå in på en blog som bara visar mode eller inredning och jag har därför, måste jag erkänna, inte varit inne på "Girl Talk" - bloggen på ett tag. Därför så var Detta inlägg det första jag såg och kändes även som en riktig påminnare från Gud. Typ en liten knuff av en himmelsk och allsmäktig armbåge och en lite smått besviken kommentar "när har du tid för mig nu för tiden....". Ja ouch kände jag och erkände lite smått bittert för mig själv att det handlar om mig. Jag kämpar varje morgon för att komma ur sängen och det som hjälper mig att komma på fötter är Facebook. Inte Gud. Det är något som drar, kliar, gör sig påmint i mig att kolla Facebook varje morgon. Det första jag gör. Det hakar fast mig i ett bekräftelsenät som får mig att tro att mitt välmående och min newsfeed är lika med ett. Enat, förenat och i balans. Det är som en slingrande giftig växt som bara växer sig starkare och starkare omkring min fria vilja och binder upp mina känslor till något som inte existerar längre än tiden det tar att trycka på "gilla-knappen". Det är dags att brutalt väckas till liv. Skakas om och revoltera mot detta samhälle. Det är dags att avinstallera facebok-appen. Åtminstone på morgonen och på min lediga avslappningstid. Tiden då jag behöver varva ner,checka av läget i bön och bara vara stilla. Det är den stunden som ger mig sann och bestående bekräftelse trots den svidande fb-nerven.