Den ofrivilliga vilan

Med den rubriken låter det nästan som om jag ska nämna döden. Så allvarliga ska vi dock inte vara. Även om jag nu när tanken ändå slagit mig, funderar lite på döden. Har varit och besökt några äldre människor i jobbet nu förra veckan. Blir alltid lika fascinerad av dem. Det är något speciellt med de som har levt ett helt liv redan. Jag skulle kunna sitta i timmar och bara lyssna. Lyssna på hjärtan och smärtan från en försvunnen tid. På tankar och åsikter om en ny främmande tid. En tid som för mig är det jag andas och lever medan de flämtar sakta i en tid som för dem är förändrad.

Men än så länge har jag ganska milda krämpor. Feber och hosta. Halsont och lock för örat. Man får ett annat hörselperspektiv på världen när man haft lock för örat i fyra dagar. Jag är nog den mest rastlösa sjukdomspersonen som finns. Jag får alltid idèer till olika fysiskt krävande projekt när jag ligger däckad och inte kan göra någonting. Då är det tur att man har starka vänner som kan bära in skåp och ut fåtöljer. Vänner man kan låna böcker av och en man som för det mesta håller mig sällskap i mitt outhärdliga lugn. Men det har också varit en välbehövlig vila.