Den där frimodigheten....

"Kasta därför inte bort er frimodighet, som ger stor lön. Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat."

Hebreerbrevet 10:35-36 

Jag har på sista tiden fegat. Fegat ur. Totalt i vissa situationer.
Förminskat mig själv, förminskat Gud.
Jag har kastat bort min frimodighet. Inte tappat den, förlorat den. Jag vet att jag har den kvar.
Det är därför jag också förstår att jag har kastat bort den. För jag har velat. Jag har funderat. Övervägt.
Och sedan valt att inte våga. Det har varit mitt val. Jag har fegat ur. Kastat bort den där frimodigheten.
Den som är trygg, framåt och positiv.
Den som jag vet att jag har, som är en del av mig.
Den som Gud har gett mig.

Det finns ett löfte. Att om jag behåller min frimodighet.
Väljer att satsa fast jag inte vågar.
Då får jag uthållighet. Då får jag vad Gud har lovat mig.
När jag vågar satsa på honom, belönar han mig mer.
Inte en belöning som uteblir om jag inte vågar, nej min Gud är godare än så. Han peppar, stöttar och ger inte upp. Han sviker mig inte och säger inte att "jaha, då får du skylla dig själv". Han ger mig oavsett, men jag kan få mer än så. Mer än hans "standard" kärlek. Jag kan välja att leva för honom. Med honom. I hans vilja och oerhörda kraft.
Det är då jag blir belönad. Eller får bonusen. Bonusen som innebär den otroliga lyckan av att få ha en nära relation med Jesus. Har du inte prövat, prova! Du kommer snart se att Jesus är något man inte vill leva utan, livet med honom är för bra för att inte satsa på.