Vi har ett tema nu på gudstjänsterna i kyrkan som kallas "Jesus- mitt i livet". I går handlade det om arbete och det påminde mig om saker som jag gått och funderat en hel del på senaste året egentligen.
Arbete mitt i livet. Arbete är livet. Arbetet måste vara livet. Från arbetet utgår livet.
När jag tänker kring min framtid som vuxen undrar jag mycket över detta med arbete och "Vad ska jag bli?" är en av de största frågorna som någonsin upptagit min tanke. Bakom den frågan ligger så många tankar och känslor. Frågan "Vad ska jag bli?" är synonymt med målet med livet. Det är på något sätt det livet handlar om. Arbetet är alltid det som kommer högst. Som är viktigast. Som betyder något. När man tar studenten, före under och efter, bombarderas man av hela sin omgivning. Man matas med att vad jag ska utbilda mig till, jobba med är det som räknas. Utan en plan är jag ingen. Arbete går först, utan arbete klarar du dig inte. Tacka ja till allt som erbjuds. Var desperat, ett "nej" är förbjudet för då faller man.
Jag hör allt detta, blir tvingad till att ta in allt detta, samtidigt som jag ser hur arbetet äter upp så många människor runt omkring mig. Stressen och prestationskraven, för det är i Sverige ändå väldigt få människor som verkligen behöver jobba så mycket som de faktiskt gör, äter upp en inifrån. Man går till jobbet för att längta därifrån. Det enda man gör är att jobba, det finns inte tid för annat. Att bli vuxen har på ett sätt inneburit insikten av att man inte har tid för Jesus, sin familj, sina vänner, sin församling och sina intressen. Det som kanske egentligen definierar vem man är, har man inte tid med. Det är med en barnslig, men ändå så viktig, besvikelse som jag insett detta. Men det väcker också en liten vägran. En vägran om att inte rätta mig in i ledet.
När jag nu står på tröskeln till livet. Mitt eget liv. Det där livet jag själv faktiskt får vara med och forma. Vill jag inte att det ska definieras av att arbeta. Jag vill inte att det ska vara det viktigaste i mitt liv. Det som får min bästa tid, mitt bästa engagemang och det bästa av mig. Det som pushar undan allt annat, allt viktigt, allt värdefullt. Du kanske tycker jag är allt för naiv som påstår att man kan välja, att man inte behöver jobba så mycket. Men är det inte när man naivt tror på något som man faktiskt hittar styrkan i det?
Arbete mitt i livet. Arbete är livet. Arbetet måste vara livet. Från arbetet utgår livet.
När jag tänker kring min framtid som vuxen undrar jag mycket över detta med arbete och "Vad ska jag bli?" är en av de största frågorna som någonsin upptagit min tanke. Bakom den frågan ligger så många tankar och känslor. Frågan "Vad ska jag bli?" är synonymt med målet med livet. Det är på något sätt det livet handlar om. Arbetet är alltid det som kommer högst. Som är viktigast. Som betyder något. När man tar studenten, före under och efter, bombarderas man av hela sin omgivning. Man matas med att vad jag ska utbilda mig till, jobba med är det som räknas. Utan en plan är jag ingen. Arbete går först, utan arbete klarar du dig inte. Tacka ja till allt som erbjuds. Var desperat, ett "nej" är förbjudet för då faller man.
Jag hör allt detta, blir tvingad till att ta in allt detta, samtidigt som jag ser hur arbetet äter upp så många människor runt omkring mig. Stressen och prestationskraven, för det är i Sverige ändå väldigt få människor som verkligen behöver jobba så mycket som de faktiskt gör, äter upp en inifrån. Man går till jobbet för att längta därifrån. Det enda man gör är att jobba, det finns inte tid för annat. Att bli vuxen har på ett sätt inneburit insikten av att man inte har tid för Jesus, sin familj, sina vänner, sin församling och sina intressen. Det som kanske egentligen definierar vem man är, har man inte tid med. Det är med en barnslig, men ändå så viktig, besvikelse som jag insett detta. Men det väcker också en liten vägran. En vägran om att inte rätta mig in i ledet.
När jag nu står på tröskeln till livet. Mitt eget liv. Det där livet jag själv faktiskt får vara med och forma. Vill jag inte att det ska definieras av att arbeta. Jag vill inte att det ska vara det viktigaste i mitt liv. Det som får min bästa tid, mitt bästa engagemang och det bästa av mig. Det som pushar undan allt annat, allt viktigt, allt värdefullt. Du kanske tycker jag är allt för naiv som påstår att man kan välja, att man inte behöver jobba så mycket. Men är det inte när man naivt tror på något som man faktiskt hittar styrkan i det?
Arbete mitt i livet. Arbete är livet. Arbetet måste vara livet. Från arbetet utgår livet.
Nej framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.
ordspråksboken 4:23
Åh, vad skönt att du skriver detta! Det är något som jag tänker mycket på nästan varenda dag. Jag tycker det känns tragiskt att livet ska kretsa så mycket kring arbetet och att det ska definiera vem man är. Att mesta av ens tid i livet ska gå åt till att arbeta och för många på en arbetsplats där de inte trivs.
SvaraRaderaJag är inte och kommer förmodligen aldrig bli en karriärsmänniska. För mig är det viktigt att jag trivs med det jag gör, annars blir jag olycklig. Inte att jag ska komma så långt som möjligt i karriärsstegen, jobba så mycket som möjligt och tjäna så mycket pengar som möjligt. Nej, jag vill inte att livet ska kretsa kring arbete endast, det känns som slöseri. Det är bra och viktigt att ifrågasätta det och det var skönt att läsa att någon mer tänker på detta :)