att komma hem trodde jag skulle bli en ganska lätt match. jag tror jag har skjutit undan verkligheten av rena överlevnads skäl. förtränga, glömma och förlåta. på vissa områden i livet är det en vardagssyssla. man ser liksom inte varningstecknen, sakerna som hopar sig och pockar på ens uppmärksamhet. man kliver över skolböckerna som ligger utspridda för vinden och låtsas att det inte alls gör ont i tån när man snubblar över den tjockaste boken. låtsas att man inte alls blir besviken för att man inte får högsta betyg, man vet ju att man egentligen inte har gjort något för att förtjäna det heller trots att man tycker man kämpar på. det är lite för lite syre i min bubbla och jag blir tvungen att hämta luft. hämta luft utanför den. men jag tittar inte gärna upp för då ser jag allt. allt som behöver göras. jag ser hellre ner i backen än rakt fram. då är det inte lätt att inte veta att det utgången låg lite mer till höger än vad min färdriktning var. tur att man har någon som ropar ens namn och skriker "se upp". då blir man tvungen att göra det. se upp alltså. av ren nyfikenhet. för att bli av med rösten som låter i ens lilla bubbla. det är då man upptäcker väggen. lyckligtvis hann jag upptäcka den i tid. nu blir det bara att kämpa på och leta efter den riktiga utgången och inte glasväggen som ser ut som om den är genomgångbar.
taget ur en verklig erfarenhet. det med glasväggen alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar