Det här med väntan

Det är så lätt att tappa tålamodet. Att knyta näven upp mot skyn där Gud förväntas sitta med ett överlägset flin och sedan ta saken i egna händer. Så fort saker inte går exakt och minutiöst som vi önskar och har tänkt oss så tvivlar vi på om den där guden som sägs hjälpa och älska människan inte var ett skrockaktigt påstående ändå. Det är så enkelt att beklaga, tillrättavisa och förbanna. Så mycket svårare att trots min egen uppfattning och förväntan, tålamod pch känslor för stunden, tacka Gud för det jag vet att han står för. Det jag vet att han redan har lovat. Att han ska vara med mig ända till tidens slut och att han låter allt samverka till det bästa för min skull. Så istället för att lägga armarna i kors och trumma irriterat med fingrarna, försöker jag slappna av och tacka för att jag inte behöver vänta ensam. Och snart nog hörs det där gnisslet av att en dörr öppnar sig...