För någon vecka sedan var det sista bröllopsfesten som vi gästade för detta år. 2012 har varit fylld av vit tyll, spets, siden och chiffong. Fylld av flugor, frackar, klackar och fest. Flera av mina vänner har tagit steget och blivit ett. Bestämt sig för att nu är det vi. Ingen annan.
Att våga satsa på ett liv tillsammans "till döden skiljer oss åt" är modigt. Jag vet utav erfarenhet att det inte är något man bara gör för bröllopsfestens skull. Nej när löftet verkligen menas, att vara dig trogen tills döden skiljer oss åt, då är det något man väljer att kasta sig in i för att alltid höra ihop oavsett vad. Man vet att det kommer att krävas mycket jobb, stor förändring av både sitt jag, sina tankar och sina redan gjorda bestämmelser.
Inom frikyrkan är det vanligare att man gifter sig tidigt och jag vet att många känner en press på att hitta den "rätte" och gifta sig för att passa in i normen. Till er vill jag uppmuntra till att söka Gud istället för en giftaspotentiell människa. Det är ju ändå Gud som ska vara "the one". Utan Gud kommer ändå inte den där livslånga troheten att bevaras. Nej, det behövs en extra övernaturlig hjälpare för att kunna älska varandra långt mer än vad vi båda förtjänar.
När man sedan väl har hittat en person som verkar på ett sånt där härligt sätt inte alls passa in i ditt liv (man är oftast så hiskligt olika men ändå lika) men ändå bara måste få finnas kvar. Måste få finnas att dela allt tillsammans med. Då är det modigt att våga ta steget och säga upp sin ensamhet för att inte längre vara bara jag, utan vi.
Jag har fått många undrande, ifrågasättande och oförstående kommentarer kring varför jag binder mig vid en annan människa när jag är precis i början av mitt liv. Precis i början av MIN frihet. "Du behöver ju upptäcka världen själv först innan du vet vad du vill, vad du behöver". Det är det början av livet ofta går ut på, en jakt efter jaget. Ett ständigt sökande efter något bättre, för man vet ju aldrig vad som händer näst. Självklart ska man få upptäcka livet och världen utanför men att det är den största friheten vet jag inte.
I grund och botten tror jag det är en bestående, trofast kärlek vi söker...
...och alltid kommer att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar