Det är så lätt att låta Gud bara haka på mitt liv. Att han mest får stå i bakgrunden och tålmodigt titta på medan jag oroar mig. Det är så lätt att först ta till "fysiska" metoder, sådant som för tillfället känns mer verkligt än Gud än att vända mig till honom först.
Om Gud själv har sagt att vi ska låta han få veta alla våra önskningar och att han hör oss när vi ber, borde vi då inte prata med Gud själv istället för att oja och oroa oss inför andra?
Gud säger närma dig mig så ska jag närma mig er, att be är då ett utmärkt sätt att få tillbaka friden och stilla oron. Att enbart prata om det ger lugn för stunden men oron kommer ofta snabbt tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar